Life as I know it

Jag minns när jag var tonåring och helgen inföll. Det va fruktansvärt jobbigt om man inte umgicks med någon, nästan så att det var skamligt. Det va konstigt om man ville vara hemma och ensamheten var nästintill olidlig, vad gjorde de andra? Hittade dom på roliga saker utan mig? Vad skulle jag inte förstå när de andra tittar på varandra och skrattar. Utanförskapets känsla skulle definitivt infinnas om man inte var med på allt som hände. Denna tonårstid, ständigt sökande efter bekräftelse och acceptans. Varför kunde man inte bara stanna hemma och bara vara, pyssla med sitt egna eller umgås med familjen! Jag njuter av att kunna ses ensam hemma en fredag eller lördagkväll. Att krypa ner i soffan tända ljus, se en film, läsa, dricka kaffe, eller måla! Jag har fått gjort en del pyssel i em/kväll, borrat så att undervåningen skakat bl.a. Det börjar ta fart mitt måleri, hälften gjort!